Ett samtal bort...
Riktigt tung kväll igår..
pratade med pappa, ringde mamma, ringde syrran.
Hjälpte inte.
Den där jävla känslan i magen igen,
värre än någonsin.
Paniken, darrningarna, krypet i hela kroppen
Olidligt.
Men vad gör man när ingenting annat hjälper?
Jo, man ringer sin bästa vän.
Den enda i hela världen som kan rädda mig från den där obehagliga, jobbiga känslan.
och t.om få mig att börja skratta igen.
Vet ärligt inte vad jag skulle ta mig till utan henne.
Som har funnits med mig hela vägen,
tagit mig upp ur det där mörka.
Det där som ingen annan såg..
..eller inte ville se
Gjort livet så mycket bättre med sina skratt och våra galna impulsiva äventyr.
Har aldrig träffat någon som hon, och kommer förmodligen aldrig göra det heller.
Världen behöver fler som du min fina vän.
Någon som alltid finns där, ett samtal bort..
blev alldeles ledsen när jag läste de där fast också samtidigt glad. allllltid du o jag. alltid. Precis vad som än nånsin hänt eller kommer att hända. <3