linneanjohansson

En väldigt omtänksam, ärlig och fin person,
någon som är en av de viktigaste personerna i mitt liv, 

berättade nyligen något för mig, Som jag visserligen hört förut.
Men inte tagit på så stort allvar.
Denna gång blev det som ett slag i magen.
För jag vet att personen i fråga har rätt.
Jag är feg.
Fast jag tror att jag är stark,
För i min värld är att vara stark någon som kan klara sig själv,
Inte lita på någon och inte låta någon hjälpa till.
Men har insett att ensam inte alltid är så stark,
det kan vara starkare att våga be om hjälp.
Men jag stöter bort människorna jag älskar mest,
de som verkligen vill finnas här för mig,  för att inte oroa.
Kanske tror jag att det är för deras bästa, för att skydda.
Men skydda dom från vad?
Från mig?
Jag vet inte.

Iaf så sa den här personen till mig, att om jag aldrig släpper in någon i mitt liv,
Eller låter någon hjälpa mig, få mig att må bra.
Så kommer jag stå där tillslut. Själv. Utan någon.
För det var väl det jag ville från början. Eller?
Att klara mig själv.
Dom orden tog jävligt hårt, fast jag vet att de är sanning.
Dom fick mig iaf att börja fundera
Och tänka.. att kanske, kanske jag kan låta denna människa få mig att må bra.
Kanske jag inte måste göra detta på egen hand,
Men så blev jag sådär fruktansvärt feg igen.
Kröp ihop inuti min lilla bubbla, där bara jag får plats.
Stängde alla andra ute.
Och tyckte att nu, nu blir nog det här bra.
På med glada masken fast man är rätt så trasig inombords.
Jag ångrar allt det där så fruktansvärt mycket idag.
Jag vill inte vara sån!
Varför måste man alltid visa sig så stark för?
Kan man inte få vara liten och ynklig ibland
och bara få bli omhändertagen av människor som bryr sig?
Är det så jävla hemskt !?
Näää det är ju inte det, det är faktiskt okej att släppa in andra ibland.
Att få krypa ihop i en varm, trygg famn och bara gråta ett tag.
Bara sitta och prata om allt och ingenting, skämta, skratta.
Utan att tänka för mycket, utan att känna efter för mycket.
Bara vara.

Är i alla fall otroligt tacksam över att den här personen fick mig att öppna ögonen,
Börja förstå och inse att man inte är ensam.
Dock ledsen över att jag inte riktigt vågade släppa in den här personen,
som är en av de få jag nånsin litat på till 100 %.
Om jag insett detta tidigare,
Kanske historien hade haft ett bättre slut då.
Kanske får man aldrig veta,